“Paul var förvissad om att han av Gud ställts utanför de andras öde att åldras, vissna och dö. Allt hos honom var outvecklat, ereflekterat, och han hade ingen aning om det han förträngt inom sig. Endast då och då fram mot kvällen kunde en smärtfylld, men i liten mån lustfylld melankoli driva honom att försjunka i den samling mörka, dystra och tragiska bilder han samlat på sig under årens lopp. I denna av död och förgängelse genomsyrade bildvärld mötte han den sanna Skorpionens inre värld, med månsken över drivande dimmor kring ruiner och kala träd, med gråtande barn vid öppna gravar, med förstenade ansikten bakom svarta önkedok, med drömhuset som en stenhuggen familjengrav och hemmet som mausoleum, en nattvärld som återgav den förgängelse han fruktade men drogs till och måste återuppleva, ofta kväll efter kväll.”